Inte för att vi har festat tjohej vilt varje midsommar, men nu kan vi inte längre sitta uppe lååångt in på midsommarnatten, grilla och dricka öl. Nu ska åtminstone en av oss vara pigg dagen efter för att orka ta hand om lillen. Midsommar för mig är en familjefest - ja ända tills man blir fjortis i alla fall och vill vara med kompisarna, så jag vill inte skaffa barnvakt på midsommar för att kunna festa sent in på natten. Midsommar hädanefter för oss är en mysig familjefest med sång, dans, blomkransar och grill, ja som vanligt fast en mycket nyktrare och tidigare avslutning.

P.S När vi är runt 50-60 år då kan vi ha våra sena midsommarfester igen. :)

Trevlig midsommar!

Nu börjar vi märka lillens personliga drag. Av mig, mammsen, har han ärvt mitt lugn. I förrgår hade vi besök av våra kompisar i föräldragruppen. Den andre plutten hoppade, studsade och var ett riktigt litet energiknippe, medan vår lille plutt satt i babysittern i lugn och ro och betraktade omvärlden. I och för sig skiljer det en månad mellan dem i ålder och en månad är mycket räknat i babymånader, men jag tror ändå att lillen ärvt mitt lugn och mitt sätt att sitta tyst och fundera. En av pappsens starka egenskaper är hans humor och hur han får andra att skratta. Jag har märkt att vår kille har humor och kommer eventuellt att bli en liten skojare trots lugnet. Jag har upptäckt att han väntar och tittar på mig, efter att han har gjort något som jag tycker är roligt som till exempel skvätta vatten (när han dricker ur pipmuggen) och fräsa ut maten. (Ok, jag borde inte skratta när han gör detta, eftersom han inte borde leka med maten, men det ser så roligt ut.) Det är som om han väntar på att jag ska skratta och sen när jag skrattar, skrattar han också. Han tycker också det är väldigt roligt med konstiga miner och plötsliga ljud. Han skrattar när han blir överraskad. Detta kan ju kanske vara typiskt små barn, men jag tror detta är hans egenskaper. Han skrattar också åt rapar och fisar. Tihi! Tiden får utvisa...