Underbart väder idag! Tyvärr har dessa vårkänslor gjort mig lite illamående de senaste dagarna. Allt som har med våren att göra som t.ex min jacka och melodifestivalen påminner mig om hur illa jag mådde när jag var med barn. Det är ju nu ett år sedan jag blev med barn och det känns som om det är någon sorts ettårsdagspåminnelse om det. Jag mådde fruktansvärt illa och var trött i ca 15 veckor i början av graviditeten. Just nu känner jag att det var jobbigare än själva förlossningen. Illamåendet varade så länge, men förlossningen bara en dag. Jag fick avsmak på allt, allt luktade illa och det värsta var att jag inte kunde dricka kaffe för att det smakade så illa. Jag som älskar kaffe! Nu dricker jag kaffe igen och det är sååå gott. Hoppas påminnelse-illamåendet går över snart och jag kan accossiera våren med något annat. P.S Jag är inte gravid igen. :)

Till slut lyckades narkosläkaren sätta in bedövningen, men tyvärr märkte jag ingen skillnad. Jag inbillade mig att jag gjorde, men hon såg på mig att den inte hade någon verkan. Hon satt kvar länge och observerade mig. Jag ville inte ta om bedövningen eftersom den var så jobbig att ta, men till slut gav jag mig för att jag hade så ont. Hon gjorde ett nytt försök och hon lyckades direkt och det gick snabbt. Jag kände skillnad med en gång och orkade till och med prata med narkosläkaren. Jag frågade var hon kom ifrån. Tyskland, svarade hon och då fick jag ur mig ett dankeschön! Hahaha. Då sa hon att nu är jag nöjd och då gick hon vidare. Värkarna fösrvann och det var en skön känsla. Barnmorskorna - nu var de tydligen två, sa åt mig att säga till när det kändes som om det tryckte på. Det tog inte lång tid förrän hon hade sagt det som jag tyckte att det gjorde det och japp - då var det dags att börja krysta. Vilken tur att jag hann ta om ryggbedövningen för det dröjde inte många minuter tills det var dags att börja krysta. Jag hade svårt att känna när jag skulle krysta och jag skakade något fruktansvärt. Min sambo var ett oerhört stöd och gav mig lustgas när jag behövde det. Höll min hand och baddade pannan. Han sa att mig att trycka på och tack vare honom gjorde jag det extra mycket. Jag blundande hela tiden. Jag såg ingenting. Jag skakade och krystade och skrek varje gång jag krystade. Det gjorde inte lika ont som värkarna, men det var ansträngande. Jag kände hur huvudet nu syntes och barnmorskan sa att hon såg en massa mörkt hår på huvudet.

I slutet var det lättare och lättare att krysta och jag kände verkligen när det var dags att göra det. Jag tror att jag fick värkstimulerande medel. Nu var det riktigt jobbigt att krysta och jag sa flera gånger att jag inte orkade mer, men ändå gjorde jag det. Barnmorskorna sa aldrig hur nära han var att komma ut, utan helt plötsligt var det sista krystningen och han ploppade ut. Killen skrek med en gång och smärtan bara försvann. Han lades på min mage och vi frågade vad det blev. Vi fick titta efter själva och det var ju en underbar liten gosse!

Känslan var så konstig. Efter att ha väntat så länge och att allt hände så fort med att vattnet gått och värkarna började, så var helt plötsligt allt över och han var där hos oss. Allt gick så snabbt så känslorna hann inte med, utan vi var bägge två bara chockade. Känslorna kom sedan när vi hade flyttats till BB och det var morgon och dags att ringa runt till alla och meddela att en frisk pojke hade fötts på natten klockan 0241. Vi var helt utmattade, men lyckliga!

Nu ska jag börja skriva på min förlossningsberättelse. Skriver så långt jag hinner och fyller på när jag har tid:

Natten till den 4e december sov jag nästan ingenting på natten. Kunde helt enkelt inte sova. Jag hade sovit dåligt flera nätter på raken, men denna natt sov jag inget. Hade bestämt fika med en kompis på förmiddagen, men smsade och frågade om vi kunde fika senare. Vi bestämde att fika klockan två istället och jag gick och la mig igen. Somnade en stund, men vaknade halv ett av att jag var kissenödig. Reste mig med möda upp för att gå till toaletten. När jag hade rest mig, trodde jag att jag kissade på mig så jag försökte springa till toaletten - inte så lätt med stora magen. Väl på toaletten kom jag på att det kanske är vattnet som gått! Hjälp! Ska jag sätta mig på toan eller vad ska jag göra? Fick panik! Till slut ställde jag mig i badkaret och tog av mig trosorna. Då såg jag att det som rann var genomskinligt och svagt rosafärgat. Jag hade läst någonstans att man skulle kolla färgen och ta på sig en binda om man trodde att vattnet gått. Jag stod en stund i badkaret och funderade på vad jag skulle göra. Ringa sambon skulle jag naturligtvis göra direkt! Hämtade telefonen och ställde mig i badkaret igen. Vilket nummer skulle jag ringa till då? Hans vanliga eller jobbmobilen för nödfall eller till hans egen mobil. Kom på att han har lunch, så jag ringde till mobilen. Han svarde direkt och då sa jag att vattnet har gått. Jag kommer, sa han bara och i bakgrunden hörda jag några som skrek till. (Senare kommer jag att skriva hur min sambo reagerade på jobbet när jag ringde. Jag fick höra detta när vi var på besök på hans jobb.)

Under tiden som min sambo tog sig hem, ringde jag min kompis som jag bestämt fika med och sa att jag trodde att vattnet gått. Jag var fortfarande inte helt säker och var lite rädd för att jag ringt till min sambo i onödan. Jag hade ju inga värkar. Min kompis som har barn, sa att det kunde vara slemproppen som gått och inte vattnet. Därefter ringde jag till Förlossningen på sjukhuset som vi fått numret till av barnmorskan. Jag förklarade hur vattnet såg ut och sa att jag inte hade några värkar. Hon sa att vi kunde ta det lite lugnt och äta och åka till sjukhuset senare på eftermiddagen. Under tiden som jag pratade med barnmorskan i telefon kom min sambo hem. Det gick fort. Han hade sprungit hem! :) (Han jobbar bara tio minuters gångväg hemifrån.) Jag talade om för honom vad barnmorskan på förlossningen sagt. Min sambo värmde en färdiglagad maträtt till mig, medan jag packade färdigt väskan. Det var bara hygienartiklarna som jag inte packat. Vi tog även kort på magen ifall det skulle vara det sista kortet. Vattnet började rinna mer och nu var jag säker på att det var vattnet som gått. Jag kunde inte äta något, eftersom jag var så nervös. Min sambo hade precis ätit lunch så han åt inget. Allt kändes så konstigt. Vi visste att vi snart skulle bli föräldrar. Jag ville ringa till alla och berätta att vattnet gått. Jag ringde till min syster - hon var på lunch också, men jag berättade för hennes kollega att vattnet gått! Hahah! Sedan ringde jag även till min systerdotter och hon svarade med att fråga om det hänt något. Japp, vattnet har gått sa jag. Hon hade visst väntat på det samtalet. Min syster ringde upp mig sedan när hon hört skvallret av sin kollega. Jag bad henne att mata vår katt ifall vi inte skulle komma tillbaka samma kväll. Ibland när vattnet gått, kanske inte värkarna sätts igång och då måste man åka hem igen för att vänta på värkarna. Jag hoppades verkligen att vi inte skulle behöva åka hem igen, men hade jag inga värkar.

På vägen till sjukhuset som ligger en halvtimmes bilfärd från oss, skickade jag sms till alla mina kompisar om att vi var på väg till förlossningen. Min sambo varken skickade eller ringde till någon. Han koncentrerade sig på att köra. Vilken konstig känsla att vara på väg till förlossningen och inte känna av värkarna. Allt kändes väldigt spännande.

Vi parkerade bilen närmast förlossningen. Bilen får stå där i bara ett par timmar, men vi visste ju inte hur länge vi skulle vara kvar.

Jag ska nämna också att vi tog kort på precis allting på vägen till förlossningen. Även utanför förlossningen tog vi kort. :)

Vi ringde på klockan och en barnmorska kom ut. De visste vilka vi var, eftersom vi ju redan hade bestämt att vi skulle komma. Vi fick ett rum med tv och två sängar. Barnmorskan satte ctg på min mage som mäter värkarna och gick ut. Den skulle sitta på i ungefär en halvtimme har jag för mig hon sa, men vi väntade i minst en timme innan någon kom tillbaka och tog bort den. Ett uraktu kejsarsnitt hade kommit ivägen fick vi veta efteråt. Under tiden kollade vi på tv och min sambo kollade så klart på text-tv. Jag tyckte att jag kände lite värkar, men var inte helt säker. De kändes som sammadragningar som jag haft tidigare och de var inte så smärtsamma som folk sagt, så jag trodde inte det var värkar. När barnmorska kollade på ctg-remsan såg hon att värkarna börjat och jag behövde inte åka hem igen. Puh! Nu märker jag att jag inte riktigt kommer ihåg allt i rätt ordning, men i alla fall så blev värkarna mycket starkare och det började göra som mest on när min sambo skulle åka oc äta, runga några samtal och flytta på bilen. Jag fick någon sorts morotssoppa. Den var god och jag var rejält hungrig. Det var jobbigt att 'äta, eftersom värkarna kom med jämna mellanrum och de gjorde ont! Till slut kom min sambo tillbaka och han kunde hjälpa mig att andas. Det hjälpte faktiskt när han andades med mig, men stackarn tyckte det var jobbigt. Att andas alltså! Jag fick avslappnaden nålar i huvudet och fick duscha med massagedusch. I duschen vet jag att värkarna tog en annan nivå och det gjorde ännu ondare. Då såg barnmorska på mitt vatten som fortfarande rann att jag hade börjad öppna mig, eftersom det var rosa strimmor i bindan. Det var dags att kontrollera hur mycket jag hade öppnat mig. När hon gjorde det gjorde det fruktansvärt ont och jag fick lustgas att andas in. Jag drog in rikgit djupt första gången och min röst blev alladels konstig. Jag hae bara öppnat mig en centimeter och barnmorskan tyckte det var för tidigt för mig att få lustgas, så jag fick prova med att bara andas och vara uppe att gå, men det tyckte jag var alldeles för jobbigt. Värkarn satte i ryggen och det var jobbigt hur jag än låg eller satt, men jag valde att ligga ner den mesta tiden. Jag fick ett par alvedon och sterila kvaddar. Sterila kvaddarna gjorde bara mer ont och sved. Vad ont de gjorde! Nu förstod jag vad alla mina kompsiar menade med att jag kommer att märka när jag har värkar. Vid tio tiden hade jag fått en annan barnmorska och jag frågade igen efter smärtstillande och komstigt nog sa hon att jag nog nu kunde få ryggbedövningen. Varför hade jag inte frågat tidigare? Då kanske jag hade fått den tidigare också? Jag hade sååååå ooont! Jag var nu fyra centimeter öppen och narkosläkaren tillkallades. Jag skulle vara helt stilla när hon satte in nålen i ryggen och det var jobbigt när värkarna kom. Jag fick lustgas, men den hjälpte inget. Jag vet inte heller riktigt om jag andades in på rätt sätt. Narkosläkaren var tvungen att springa iväg flera gånger så det dröjde innan jag fick bedövningen och första gången hon frösökta fick jag ont i benet och hon fick försöka igen... Klockan närmande sig tolv vid midnatt... forts den 5e december.

(Hur min sambo reagerade på jobbet fick jag höra när vi var där på besök med lillen. Han hade precis pratat om mig när jag ringde och då sa han att nu är det säkert dags att åka och det stämde ju. Hans kvinnliga kollegor skrerk till av förtjusning och min sambo som precis ätit lunch började diska sin kopp och var helt lugn, medan hans kollegor sa åt honom att strunta i det och istället sticka hem. Det gjorde han och han sprang hem! Han sprang över torget och, eftersom stan är lite, så visste folk vad som gällde och hans mor fick höra ryktesvägen att vi åkt till förlossningen innan vi själva ens hann ringa. Hahah)